Det var tränarnas stora dag
Jag trodde att söndagen igår, som satte fokus på montéloppen, skulle ge den för tillfället bästa jockeyn, Mathieu Mottier, möjlighet att överglänsa dom andra – men så blev det inte. Även om dagen inte lyfte fram någon enskild jockey, fick vi däremot se flera tränare av högsta klass (L-C Abrivard, D Bonne och J-Ph Monclin) visa sig på styva linan. De visade också att disciplinen monté lyfter fram tränarna lika mycket, om inte mer, än jockeys.
Att se L’ECRIN D’OR eller KEENGAME vinna det största montéloppet för sin årgång är egentligen ingen överraskning. Tvärtom är det en bekräftelse. I mina tips hade jag underskattat deras tränare genom att inte placera dem högre i min ranking. Men de påminde mig – trots mina mer än 20 år inom sporten – om att monté handlar lika mycket om tränare som om jockeys.
Och i detta spel tillhör L-C Abrivard (den äldre generationen) och J-Ph Monclin (den nya generationen) eliten. Ännu bättre: de missar mycket sällan när det gäller de stora tillfällena.
När det gäller Damien Bonne som tog storslam (jockey, tränare, ägare och uppfödare) med MOUSTIK LA GOVELLE i Prix de Vincennes (G1), påminde han mig om att när han visar tålamod är han en av de allra bästa. Med åren har han mognat och hamnar alltmer sällan i rollen som den överilade jockeyn och allt oftare i rollen som den som spelar säkert. Och vi kan se att goda resultat följer av dessa taktiska val. Låt oss analysera detta.
Damien Bonne och tålamodets frukt
Så fort han kom tillbaka till stallet log Damien Bonne från öra till öra. Han hade just besegrat årgångstoppen METEORE DE SIMM i Prix de Vincennes, med sin MOUSTIK LA GOVELLE. En seger som bara till hälften överraskade honom:
”Jag visste att jag hade en mycket bra häst i händerna, jag hade ridit honom i träning och haft en mycket bra känsla”, sa han.
Damien Bonne har alltid varit en av de bästa tränarna av svårhanterliga hästar, och det är ingen slump att Sébastien Guarato regelbundet skickar hästar till honom.
Men den unge mannen har ofta förväxlat snabbhet med brådska, och hans alltför aggressiva taktik har ofta kostat hästarna dyrt. Under de senaste månaderna har vi sett honom ändra sin taktik – och resultaten har inte låtit vänta på sig.
Jag gläds för hans skull, för han är en begåvad ung man som jag lärde känna redan under hans lärlingstid, bland annat hos Patrick Marc Mottier. Visst, det tog honom tid för honom att förstå, det La Fontaine sade, att ”det lönar sig inte att springa för full från start, det gäller att vara först i mål”, men nu verkar Bonne ha fått ordning på allt.
Jag spår honom en lysande framtid om han fortsätter på denna väg. Han stod för en enorm prestation i Prix de Vincennes genom att besegra den obesegrade METEORE DE SIMM, som dock inte verkade ha sin bästa dag.
L’Ecrin d’Or är en stjärna
Sedan meetingets början hade Alexandre Abrivard varit en av de mer anmärkningsvärt osynliga bland toppjockeys och kuskar. Men tack vare sin far Laurent-Claude, som vet hur man förbereder rätt hästar för de stora loppen, kom han i söndags tillbaka med en strålande G1-seger i Prix Jag de Bellouet, som krönte vinterns bästa fyraåriga montéhäst.
Segern var en bekräftelse på vad hästen kan, eftersom han redan i somras hade vunnit Prix du Président de la République (G1), men därefter hade tvivel uppstått kring hans status som årgångstopp. Dessa tvivel skingrades snabbt när L’ECRIN D’OR flög fram i loppet, aldrig hotad trots en resa som inte var optimal. Han var helt enkelt starkast och lät sitt stall sända ett budskap till konkurrenterna: ”Abrivadarna är inte slut”.
Ja, Abrivard-familjen har en otrolig förmåga att studsa tillbaka när det går dem emot, och även om siffrorna inte varit katastrofala, levde vinterns inledning inte upp till deras förväntningar – trots segern för INMAROSA i ett B-lopp.
Som exceptionell hästtränare tillskriver jag den här segern mer L-C Abrivard än sonen Alexandre. Men se upp: sonen var mycket skicklig i loppets inledning och tvekade inte att ”låsa in” LIONHEART. Det var en riskfylld och svår taktik – men den gav utdelning i form av segern. Favoriten LIONHEART fick därmed nöja sig med andraplatsen, passerad till slut.
LEMON FLEURY, riden med stort självförtroende av Mathieu Mottier, tog ledningen och vek aldrig ner sig på upploppet, utan höll starkt till tredjeplatsen. Utan tvekan är han, bakom de två obestridda ledarna i denna årgång, den som är på väg fram – och den som kan ge de två bekymmer under de kommande veckorna.
En seger signerad av Monclin
Jag ser på honom med viss tillgivenhet: Jean-Philippe Monclin var en av mina adepter (när jag var agent) för en tid sedan, och jag har bara gott att säga om honom. Hans talang som kusk är obestridlig, men hans tränartalang håller nu verkligen på att komma fram. Han tog mig som agent vid en tid då han ville köra mer, men han gjorde det också klart att hans största passion var att träna hästar och förbereda dem för tävling. Därför var vi ibland oeniga.
Jag kunde be honom köra fem eller sex hästar och han svarade att han måste träna sina. Han hade alltid tränarsjälen, men saknade rätt klienter som kunde anförtro honom hästar med förstklassiga stammar. Inom några år hade han dock fått flera bra klienter, bland annat Hunter Valley-stallet, som placerade KEENGAME hos honom efter att ha avslutat samarbetet med Tomas Malmqvist våren 2024.
Monclin visste hur han skulle utveckla KEENGAME och förvandlade henne från ett sto med blott potential till ett sto vars potential utnyttjades till fullo. Hans satsning på att göra henne till montéhäst betalade sig, och efter placeringar och segrar i G2-lopp är hon nu G1-vinnare tack vare segern i Prix Bilibili, perfekt riden av Anthony Barrier, som gav henne det smyglopp hon gillar. I spurten sopade hon undan motståndet och visade att hennes utveckling fört henne till toppen av denna årgång för lång tid framöver.
Nob Bill stabil etta
Avslutningsvis några ord om tvååringarna, ”N”-generationen, som verkar ha fått en stabil ledare i Mottiers NOB HILL. Han var den imponerande vinnaren av Prix Emmanuel Margouty i lördags. Efter en lugn inledning kontrollerade han loppet och sina motståndare.
Bland stona har jag känslan av att detta inte är någon stark årgång, och segern för NOCIVE DU CHOQUEL, vars begränsningar är välkända, tycks bekräfta detta intryck. Fortsättning följer under de kommande veckorna.
Vi hörs på fredag igen!
Yann Hayoun,
Paris.